Att minnas är inte alltid bra.
Idag var jag till polisstationen. När jag stod där i kön och väntade så kollade jag mig lite omkring. Det fick mig att minnas. Minnas sådant som jag egentligen förträngt, men som finns där inne i mig ändå. Djupt inne i mig kan jag inte glömma. Man kan inte glömma en sådan sak, det finns alltid i en.
Jag kommer så väl ihåg när jag satt där, med två manliga poliser. Helt ensam. Min mamma och pappa väntade utanför så att jag kunde prata ostört. Jag minns att jag kollade mycket in i akvariet, jag kollade på två guldfiskar som simmade runt där inne utan att veta vad jag gjorde där. Men vad gör det, de har ett minne på 15 sekunder. Ibland önskar jag att jag hade ett sådant minne.
Jag minns också att jag inte vågade inte kolla dessa två polismän in i ögonen. Jag skämdes. Skämdes för någonting som jag inte borde skämmas för. Men jag gjorde det. Det var ju mitt fel, trodde jag.
- Vad hade du för kläder på dig?
Vad spelar det för roll? Man ska inte bli utsatt för det.
- Jag hade det som jag har på mig nu. Dessa jeans och en tröja. Ingenting utmanande som ni ser.
- Låg ni i samma säng.
- Ja, men jag gjorde också klart för honom att jag inte tänkte ha sex med honom.
Men jag blev utsatt. Eller egentligen inte. Jag somnade i en okänd säng med en okänd kille som var en nära vän till min vän. Min vän sov även där, i rummet bredvid, så jag kände mig säker. Jag vaknade efter ungefär en timmes sömn av att han höll på att dra av mig byxorna. "Men jag var ju med på det". Ja, man kan ju göra så mycket motstånd när man sover.
Han blev inte dömd. Enligt dagens rättssamhälle så måste man ligga där, man måste förnedra sig själv och bli våldtagen för att den anklagade ska bli dömd. Det är inte rätt. Jag hade lagt upp ett vittne som bevis. Men det hjälpte inte, jag blev aldrig våldtagen. Jag hade inga konkreta bevis för att allt detta hade inträffat.
Men jag är stolt över mig själv. Jag gick igenom allt detta. Jag vågade anmäla. Trots att vänner inte trodde på mig. Trots att ingen frågade mig hur jag mådde. Jag gick igenom en rättegång emot en kille som smutskastat mig. Som förnedrat mig. En kille som jag önskar det allra ondaste en människa genomgå. Jag anmälde.
Jag kommer så väl ihåg när jag satt där, med två manliga poliser. Helt ensam. Min mamma och pappa väntade utanför så att jag kunde prata ostört. Jag minns att jag kollade mycket in i akvariet, jag kollade på två guldfiskar som simmade runt där inne utan att veta vad jag gjorde där. Men vad gör det, de har ett minne på 15 sekunder. Ibland önskar jag att jag hade ett sådant minne.
Jag minns också att jag inte vågade inte kolla dessa två polismän in i ögonen. Jag skämdes. Skämdes för någonting som jag inte borde skämmas för. Men jag gjorde det. Det var ju mitt fel, trodde jag.
- Vad hade du för kläder på dig?
Vad spelar det för roll? Man ska inte bli utsatt för det.
- Jag hade det som jag har på mig nu. Dessa jeans och en tröja. Ingenting utmanande som ni ser.
- Låg ni i samma säng.
- Ja, men jag gjorde också klart för honom att jag inte tänkte ha sex med honom.
Men jag blev utsatt. Eller egentligen inte. Jag somnade i en okänd säng med en okänd kille som var en nära vän till min vän. Min vän sov även där, i rummet bredvid, så jag kände mig säker. Jag vaknade efter ungefär en timmes sömn av att han höll på att dra av mig byxorna. "Men jag var ju med på det". Ja, man kan ju göra så mycket motstånd när man sover.
Han blev inte dömd. Enligt dagens rättssamhälle så måste man ligga där, man måste förnedra sig själv och bli våldtagen för att den anklagade ska bli dömd. Det är inte rätt. Jag hade lagt upp ett vittne som bevis. Men det hjälpte inte, jag blev aldrig våldtagen. Jag hade inga konkreta bevis för att allt detta hade inträffat.
Men jag är stolt över mig själv. Jag gick igenom allt detta. Jag vågade anmäla. Trots att vänner inte trodde på mig. Trots att ingen frågade mig hur jag mådde. Jag gick igenom en rättegång emot en kille som smutskastat mig. Som förnedrat mig. En kille som jag önskar det allra ondaste en människa genomgå. Jag anmälde.
