skrollaaan

Jag har gått vidare. Eller inte riktigt än. Men jag ska gå vidare. Som en bekant till mig skrev en gång. Jag ska bli bra. Inte idag. Men i morgon. Så känner jag just nu. Jag ska gå vidare. Inte idag. Men i morgon. Jag ska låta min tatuering blir mitt mål. När jag tatuerat mig. Då ska jag gå vidare. Då har jag en grej jag kan kolla på varje gång jag är nere. Då ska jag tänka. Detta är en symbol på hur jag utvecklats. En symbol på hur stark jag egentligen är.

Det är också en symbol på min släkt. På att jag kan gå vidare när det händer något. För jag vet att oavsett vad. Så finns min släkt där och stöttar mig oavsett vad. Eller. Mina mor- och farföräldrar. Oavsett om de gått vidare till en bättre värld. Så vet jag att de finns där för mig. De kollar på mig och vill inte att jag ska må dåligt.

Exakt den symboliken är min tatuering. Banden är för släkten. Färgen är för hur jag utvecklats.
Så jag ska gå vidare. Inte idag. Men i morgon.

Jag förstår inte. Vad händer med mig? Jag är inte mig själv längre. Jag har alltid varit den där starka Emma som klarar av allt. Behöver aldrig prata med någon. Gråter sällan. Hon den där som jämt klarar av att hålla allt för sig själv trots att hon jämt lyssnar på alla andra. Hon som jämt klarat av att sortera tankarna i olika fack för att hålla i ordning på allt och inte må dåligt över något. Hon med lite dåligt morgonhumör men är sällan annars sur.

Vad hände med den starka Emma?
Varför har jag blivit den svaga?

Kanske har det blivit för mycket med allt. Kanske alla behöver prata ut någon gång. Kanske man inte klarar av att gå med så mycket på hjärtat. Kanske, kanske inte. Jag vet en sak säkert. Jag vet varken ut eller in.

Min blogg har blivit lite deprimerande på sistone. Men vet ni vad? Jag skriver bara ner mina känslor. Jag delar med mig av mitt liv. Vad som händer. Och just nu är jag väldigt nere. Jag behöver skriva av mig. Och det gör jag här. Jag mår bättre för stunden utav det.

Det är mycket som tynger ner mig just nu. Allt med henne. Med J. Och med allt. Med mig. Det är så mycket jag vill förändra men jag vet inte hur. Allt gör för ont just nu. Alla tankar gör mig bara yr. Ni vet när man kommer hem. När man varit ute lite för länge. Fått i sig lite för mycket alkohol. Man lägger sig i sängen och blundar. Men man kan inte sova på grund av att allt snurrar. Så känns det för mig just nu. Skillnaden är väl den att allt snurrar även när jag har ögonen öppna.

Det värsta av allt. Det är när jag ska försöka reda ut mina tankar. Då gör det bara ondare än innan. Det känns som en kniv som sticker in i mitt hjärta. Vrider om tre varv och sedan vrider tillbaka igen. Verkligheten gör ont just nu och jag känner mig svag. Fruktansvärt svag. Det behövs bara ett ord för att jag ska bryta ut i gråt. Om ens det. Det krävs inte mycket.

En sak jag måste ta itu med. Och det är snart. Det är att rensa bland vänner. De jag inte behöver. De mest falska. De ska bort från min telefon. Min msn. Min facebook. Allt. De ska inte få finnas i mitt liv. De tar bara upp plats. De tynger bara ner mig med deras problem. Men när jag ska prata av mig. Då vänder de ryggen till och går därifrån. Jag behöver inte dem.

Romeo save me.
I've been feeling so alone.

Det som gör mest ont. Det är att inte veta.

Fjärde gången jag suddat ut allt och börjat om på ny kula. Jag tror inte jag ska skriva någonting idag. Jag klarar helt enkelt inte av det. Jag känner mig halvt värdelös. Eller kanske helt värdelös? Jag vet inte. Helt eller halvt. Finns det någonting mittemellan? Vad säger man om det? 75% värdelös kanske.

Jag ska avsluta detta inlägg som jag kämpat med i en halvtimme nu. Jag har i alla fall fått ner några rader med värdelösa ord. Jag som vill skriva av mig. Men jag tror jag har för mycket tankar i huvudet som distraherar. Jag måste ta itu med saker nu. Rensa bland tankarna och börja reda ut saker med mig själv.

Ibland önskar jag att saker vore annorlunda.

Jag gillar inte det här med singelliv. Inte ett dugg faktiskt. Att inte ha den där stunden att se fram emot på kvällen när man kommer hem. Den där stunden man kommer hem och får prata med sin pojkvän. Få höra att man är saknad.

Igår när jag kom hem satte jag mig direkt vid datorn. Kollade msn och hoppades på att ha ett gulligt godnattmeddelande. Men nej. Jag är singel nu. Då får man inga godnattmeddelanden. Speciellt inte gulliga. Ibland undrar jag om jag kunde göra någonting annorlunda. Åka till honom istället för till London. Eller skriva fler gulliga saker. Skulle det göra någon skillnad?

På ett sätt hoppas jag att du ska skriva till mig. Säga att, "Emma, jag gjorde ett misstag.". Någonting i den stilen. Jag vill vara ditt Skrolltroll. Men på ett annat sätt så vet jag ju nu att du är osäker. Osäker på hur du vill med oss.

Jag saknar dig. Väldigt mycket.

(Jag är väldigt bakis idag, så klaga inte på stavning!).
(Och nej, jag ser inte fram emot jobb idag).

Nu sitter man här igen. Ännu en lång, lång natt framför mig. Har alldeles för mycket att tänka på. Alldeles för mycket. Jag visste att denna dag skulle komma. Jag har känt det på mig. Ändå känner jag mig uppriven. Sårad. Helt ifrån mig. Fem månader och en dag. Så länge har jag gått och känt mig nykär. Lika snabbt som jag blev kär, lika fort tog det slut.

På ett sätt känns det värdelöst att vi blev tillsammans. Jag menar, vi visste att vi skulle få leva på distans. Vi visste det enda från början. Men du ska veta, jag ångrar ingenting. Så mycket som jag tyckte om dig. Då kan man inte ångra någonting.

Det jag kommer sakna mest. Det är att få höra att jag är saknad. Att jag är omtyckt. Kan jag skriva såhär efteråt att jag saknar dig? Hur gör man när man är nybliven singel? Jag vet inte, eftersom jag faktiskt aldrig har varit det.

Det mest patetiska är att jag lyssnar på låtar som vi tyckte om båda två. Om du lämnade mig nu. Love Story. Ja, du vet ju själv. Om du nu läser det här.

Du ska veta. Jag kommer sakna dig varje dag. Jag kommer ha svårt att glömma dig. Man kan inte glömma någon man en gång tyckt om. Jag antar att jag kommer komma bort mig. Börjar skriva ett sms till dig om hur mycket jag saknar dig. Men sedan komma på mig själv och sudda ut det jag just skrivit. Ungefär som jag gör just nu.

Det är nu i dessa tillfällen man vet vilka man har som vänner. Och en STOR puss till er!
Ni är guldvärda.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
Som jag varit med förut någonstans
Jag antar det finns någon du skulle ringa
om jag inte fanns.

Nu sitter man här igen, en sömnlös natt. Jag tror att jag har för mycket att tänka på. Är lite för deppig. Kan bero på massor av olika saker. Jag vet inte vad det beror på än. Vi får helt enkelt vänta och se.

Det är konstigt. Jag vill vara nära. Men du går liksom åt samma håll så jag hinner inte ikapp dig. Vet varken ut eller in. Kan du bara inte berätta för mig? Snälla. Jag behöver veta. Det tar mig på krafterna. Att gå ovetande om vad som kanske kommer att hända. Jag hatar att gå efter dig. Att inte komma ikapp. Känner ni igen er? Det är frustrerande.

Och en annan sak. Jag vill bara att allt ska gå snabbt nu. Jag vill att det ska vara över. Du lider. Du borde få komma till din älskade. Ni borde vara tillsammans. Jag vet att vi kommer lida när det har hänt. Men vi lider lika mycket nu när du mår dåligt. När du lider. Som vi kommer efter. När du är borta. Jag lovar. Jag ska försöka se det positiva i det negativa. Hur svårt det än kommer att vara. Du får komma till honom. Men jag kan inte lova att jag inte kommer att gråta. Jag kommer gråta ton över dig.

Nej ni. Nu blev det deprimerande här. Men det är skönt ibland. Att få skriva av sig ni vet.
Jag ska tänka vidare nu. Jag menar, det är lika bra att tänka klart än att gå och må dåligt över saker.

Vill bara ge mina vänner en stor PUSS. För att ni är de snyggaste jag vet. För att ni är bra. För att ni är världsbäst!
(Ni får ta åt er om ni vill, men vissa förtjänar större puss än andra).

Hallo. Första gången jag börjar ett inlägg med ett hej. På länge i alla fall.

I'm here. Precis som jag lovade er igår. Men har faktiskt inte allt för mycket att skriva om. Sitter i mammas säng. I vardagsrummet. Har precis ätit kycklingkorv. Det ni, jag som aldrig tyckt om korv. Men kycklingkorv går bra. Ska snart sticka iväg till jobbet. Och gud vad jag inte har lust med det idag. Har sovit dåligt i natt och vaknat ett antal gånger. Men det är ju som vanligt. Jag menar, säg en natt jag sover helt bra. Jo, jag vet någon natt. När jag får sova med min sötnos. Men, han pluggar ju som sagt i Trondheim. Det är en bit. Vill att han ska komma tillbaka hit.

Föresten. Nu är det inte länge kvar tills jag fyller år. Kommer ha mycket att göra nu innan min fest.

• Tatuering den 22/10
• Fylla år 26/10!
• Klippa och färga håret den 30/10
• Födelsedagsfest den 30/10!

Så, jag har lite att göra. Men kul ska det bli framöver. Sedan hoppas jag på att åka till Trondheim i början på November. Förhoppningsvis kan J ta ledig en dag eller två från pluggandet. Förhoppninsvis.

Nej ni. Dags att sticka till jobbet. Tiden rinner ju iväg. Hörs ikväll!
XoXo.

Dålig uppdatering, jag vet. Ursäkta för det. Jag ska skärpa mig. Försöka i alla fall.

Har inte varit sådär glad på sista tiden. Börjar bli bättre nu så det är ju helt okej. Har varit halvt döende på grund av alkohol. Eller, där överdrev jag. Men jag mådde dåligt i söndags. Inte bra. Jag har jobbat som en tok. Sovit. Ätit. Varit sjuk. You name it.

Det kommer inte bli så mycket mer skrivande i detta inlägg tyvärr.
Men jag lovar er. I morgon ska jag skriva mer. Lite mer i alla fall.
Puss på det.

Jag bjuder på den så länge.

Innan utgång i fredags om jag inte minns fel?

- Vet du vad, på senare tid har jag tänkt mycket på oss. På att vi aldrig ses och om det kommer att funka. Ikväll låg jag och tänkte igen, tänkte tillbaka på när du låg här bredvid mig. Och vet du vad jag känner? Jag vill aldrig att du ska lämna mig. Det ska vara du och jag länge. <3 jag saknar dig.

- Hoppas jag med sötaste. Saknar dig :( har du haft en bra dag?

Vad hände med det, sötnos?
Jag vill inte att allt ska ta slut såhär.
Jag tycker om dig alldeles för mycket för det.

Vet ni vad? Jag hatar min grannes sega internet. Ja, jag sitter på grannens för om jag sitter på mitt så måste jag ha en kabel till datorn. Och det är bara jobbigt. Det tar helt seriöst år och dagar för mig att ladda upp bilder på facebook. Nej ni, jag ska köpa trådlöst till vårat internet här hemma.

Nej, jag har inte så mycket skrivlust just nu. Sitter fortfarande i sängen med tovigt hår och persiennerna nere. Ska ta att fixa i ordning mig och sticka iväg ner till byn. Här blir det liksom inga barn gjorda. Inte nere på byn heller för den delen.

XoXo

Jag vill ha en microgris, jag ska ha en microgris. Så fort jag flyttar till eget och känner att jag har tid med ett husdjur. Då ska jag skaffa en microgris. Så fruktansvärt söta ju. Och smarta också tydligen. Ett helt perfekt husdjur. Inte mer än 35 cm när de är färdigväxta. Lätta att få rumsrena. Ja, helt perfekta. En dag, då ska jag äga en microgris som jag kan mysa med innan jag somnar om kvällarna, istället för en katt eller en liten hund. Eller, jag ska säkert ha en katt också. Men först en microgris. Jag är helt förälskad i dem.

Nej, nu säger jag godnatt.
Puss!

Hemma, efter en lång dag med arbete. Eller snarare kort. Helt onödig liksom. Panten har krånglat som tusan och på bara tre och en halvtimme så hade jag fått starta om den fem gånger. Jag menar, hur stora är oddsen att den ska krångla på just mina tre och en halvtimme. Tydligen så är dem stora. Ganska pinsamt när det är en kund som står och pantar tre utav gångerna när jag måste starta om den. En svensk kille till och med. "Hej, jag heter Emma och kan inte med pantmaskinen". NEJ NI! Så är det faktiskt inte. För det var inte ett dugg fel på den, den bara pep för att den ville.

Har pratat med mamma idag också. Jag pratar jämt med henne på vägnen hem från jobbet. Jag menar, vi bor inte i det finaste området i Stavanger. Eller, det är ju absolut inte det värsta. Men som sagt, inte det finaste. Vi pratade om samtalet jag fick i morse. Och vi tror att det är morfars vilja allt det här. Vi är säkra på det. Hon ska inte behöva lida mer och morfar kommer ta hand om henne när detta kommer att ske. Vi vet inte när, var och hur det kommer ske. Men det är förmodligen frågan om någon vecka. Mer säger jag inte. Jag vill inte att folk ska få gotta sig för mycket i mitt liv.

Annars då. Har öl hemma stående i kylskåpet. De ropar mitt namn precis som de vill bli uppdruckna. Men ingen vill dricka dem med mig. Så det får bli en annan gång. Jag menar, jag är ju så gott som frisk nu. Kamomillte funkade utmärkt mot feber och förkylningar. Är bara lite rinnig i näsan nu. Men det kan man ju stå ut med.

Nej ni, nu skiter jag i det här.
XoXo

( Jag bjuder på bilden, även om den ser helvete ut. ;) )

Alltså, jag förstår inte. Vad har kära Stavanger gjort för att förtjäna detta väder? Det blåser förjämnan sedan pendlar det mellan solsken, regn, hagel och åska. Helt sjukt väder. Ena sekunden spöregnar det andra är det sol. Och jag överdriver inte. Det går på bara några sekunder. Skumt.

Mår lite bättre nu än i morse. Är fortfarande sjukt ledsen. Men har fått sova en stund och fått i mig lite mat. Så nu är det i alla fall lite bättre. Känns jobbigt att sticka iväg på jobb om en timme för att jobba 3,5 timmar. Skulle hellre vara hemma och tänka igenom saker. Jag orkar verkligen inte med överglada eller grymt griniga kunder. Det finns liksom inget mellanting. Precis som mina svettatacker. När ska febern gå ner? Svettas med täcket på, fryser med täcket av. Nej ni, idag är ingen höjdardag. Kan ingenting jättebra hända mig? Tänk om jag skulle vinna en miljon, då skulle jag åka hem till Sverige direkt för att få prata med henne. Och vara tillsammans med min familj. Visa att jag bryr mig. Hur ska jag kunna visa det härifrån?

Visst, jag pratar med min mamma dagligen. Men hur visar jag att jag bryr mig? Jag vill visa, jag vill finnas där. I Sverige. Men har man snålt med pengar så har man. Eller, egentligen har jag inte det. Men jag är snål nuförtiden. Men om det händer, då sätter jag mig på första bästa flyg hem.

Älskade du!

Det känns som att blocken faller på varandra just nu. Ibland missar de och hamnar bredvid men man vet ändå att det alltid kan komma ett nytt. Tänk om allt bara skulle kunna få vara perfekt. Bara för en liten stund.

Jag vaknade idag av att telefonen ringde. Jag fick ett chockbesked men som ändå var väntat liksom. Och jag tror att det tyngsta blocket har fallit nu. Förutom när samtalet då kommer äga rum. När allt kommer att hända. Då kommer det tyngsta vara på de andra blocken. Men vi får hoppas att det dröjer. Även om jag vill att allt ska ske nu då jag vet att det finns en person som lider av att bara få vänta och vänta och vänta.

Hur ska jag ta mig genom allt utan min familj och mina vänner? Jag förstår inte.
Hemfärd nästa kanske?

Älskade bror och jag i väntan på Coldplay.

Ni vet att jag tycker att det är tråkigt att vara hemma själv här i Norge, eller hur? Speciellt nu när jag är sjuk. Min familj är i Sverige och min pojkvän befinner sig i Trondheim och pluggar. Det finns ingen som helst som kan ta hand om mig. Jag får ligga här i min säng (läs; mammas säng) och ta hand om mig själv. Dricka kamomillte och försöka bli frisk genom att jobba ihjäl mig. Eller, det sista var jag ironisk med. Jag vet att man inte blir frisk av att jobba ihjäl sig. Men vad gör man inte för att få extrapengar efter semestern? Men nu till saken.

Jag har kommit på en sak som är positivt med att vara hemma själv. Man får dricka direkt från mjölkförpackningen eller colaflaskan utan att någon som helst kan protestera. Eller ja, man kan göra vadsomhelst utan att någon protesterar. Finns det något bättre?

Men, just nu tror jag att det negativa överväger det positiva. Faktiskt så tror jag det. Jag mår så dåligt. Jag har feber. Och ändå måste jag städa, laga mat och ta ordning på disken efter mig. Helt själv. Ingen kan rå om mig. Komma med te till mig på sängen. Fråga om det är något jag vill ha när de ska iväg och handla. Puffa upp kudden när jag ligger obekvämt. Eller, där går väl gränsen. Jag är inte så sjuk så att någon behöver puffa upp kudden till mig. Men dåligt, det mår jag.

Denna bild är tagen av mig och får inte under några omständigheter

användas av någon annan utan min tillåtelse!

Hursomhelst. Det blir jobb idag. Behöver pengarna när jag var på semester i nästan två veckor förra månaden. Eller, behöver behöver jag väl inte. Jag kommer ju fortfarande få hyfsat bra lön. Men det kommer ju inte vara den jag är van vid. Måste förbi sjukgymnasten också. Jag hade ju tagit fel på dag, skulle dit förra torsdagen såg jag nu och inte i morgon som jag trodde. Jobbigt. Jag hoppas jag inte behöver betala för utebliven timme.

Nej, jag lär hoppa in i duschen nu så att jag blir klar någon gång.
Puss!

Jag saknar närhet. Jag saknar att bli omhändertagen när jag är sjuk. Precis som jag är nu. Jag måste ta hand om mig själv. Laga mat fast än jag inte orkar, jobba för att ha råd med maten, handla mat och försöka bli frisk på egen hand. Hur jobbigt är inte det? Jag har ont i själva revbenen när jag andas och rör mig. Har ont i huvudet. Fryser fastän jag svettas. Kankse jag har åkt på svinis?

Just nu väntar jag på att mitt kamomillte ska bli färdigt som står och ryker i köket. Jag som inte ens tycker om te? Ja ja, vad gör man inte för att bli frisk? Ska ta i lite honung så kanske det blir bättre.

Nej, ska ta att sticka ner med soporna. Sånt som man inte borde få göra när man är sjuk. Men när man är själv hemma så får man göra det ändå, annars börjar det lukta illa. Och tro mig, jag vet att det kan börja lukta illa.

Puss!

Oj då, det var ett tag sedan sist. Har inte haft tid eller ork till att uppdatera de senaste tre veckorna. Jag har varit sjuk, varit i London, blivit gudmor och min älskade lilla systerdotter och jobbat en hel del. Men nu så, nu ska jag uppdatera er om vad som hänt. Det kommer även komma endel bilder sedan London och Coldplay.