Mina sista fem sista månader i ett lyxliv, fast fler ska det bli.
Okej, jag lovade de resterande månaderna i Norge. Så jag tar dem nu innan jag ska springa iväg till jobbet. Visserligen är det ett tag kvar men ändå.
April. Denna månad kommer visa sig bli en väldigt bra månad för mig. Jag träffar nämligen "J" för första gången på Leffis terass. Det som börjar med en lugn kväll med ett par öl slutar upp på byn med mängder av alkohol. "J" är till en början inte alls min typ av kille. Men det hela slutar med att han sover hos mig ändå. Han fortsätter sova här nästan varje natt i några veckors tid. Tiden rullar på och jag blir kär. Fruktansvärt kär.
Maj. Denna månad blir jag och "J" tillsammans på riktigt eller hur man ska säga. Eftersom ingen av oss visste exakt vilket datum vi blev tillsammans så blev det det ett random. Den 14 maj kommer vi fram till. Denna månad säger även "J" att han tycker om mig när han är nykter. Förut har det mest varit fylleprat, men denna gång var han nykter och det är därför jag kommer ihåg det så väl.
Juni. Amme tar studenten så det är klart att jag åker över till Sverige för att fira henne. Jag festar konstant under helgen. Jag festar i Mora med Emelie och Maley. I Falun med Angelica och falufolket. Under veckan hemma så åker jag även till älskade syster och min älskade systerdotter. Jag får en väldigt bra vecka i Sverige, men jag längtade väldigt mycket tillbaka till Norge. När jag väl kommer tillbaka till Norge så åker min "J" till Grekland (?), så vi blir utan varandra en heldel under denna månad.
Juli. Det värsta som kan ske, det sker. Även om jag blev väldigt, väldigt glad för "J" skull så blev jag också väldigt, väldigt ledsen. Han kom in på skolan i Trondheim och vi vet inte hur det kommer att funka mellan oss när han väl är där uppe.
Augusti. Om jag inte minns helt fel så var det i början av augusti som "J" flyttade ifrån mig. Det är den värsta dagen på länge. Jag var så ledsen och det enda jag gjorde på den dagen var att ligga i min säng. Tänkte tillbaka på allt, grät en skvätt och somnade sedan av en stund. Så fortsatte hela min dag. Men augusti vänder snabbt håll till en av de bättre månaderna. Jag och min bror bokar biljetter till Coldplay i London. Mitt älskade Coldplay i Wembley stadium. Jag blev så fruktansvärt glad.
Så, där har ni de sista månaderna i mitt Norge. Tror inte att jag har missat någonting viktigt.
XoXo
Mina första sex månader i ett lyxliv.
Satt precis och bollade med tankar fram och tillbaka. Kom på att det faktiskt börjar närma sig ett år, i ett års tid har jag varit i Norge. Och jag säger då det, så här snabbt har aldrig ett år gått. Jag har stött mycket bra saker men även i Norge har man haft sina svåra perioder. Hemlängtan till vännerna har nog varit det värsta. Man har hunnit tänka tillbaka så mycket på gamla dagar. Det är då hemlängtan kommer. Sedan har jag haft mina små förälskelser i killar. Jag har haft min väktare och min mr. secret. Men det bästa av allt är den jag har nu. Min sötnos, "J" som har han kallats i bloggen. Det är så mycket som har hänt under detta år. Så varför inte ta en årssummering, sådär lite i förtid? Fast jag delar nog upp det i två stycken. Så idag får ni oktober-mars.
Oktober. Jag kommer hit i slutet av oktober. Om jag inte minns fel så var det en torsdag? Hursomhelst. Jag anländer väldigt sent så min mamma och pappa kommer och hämtar mig med bilen. Jag är lite småhungrig så vi sticker ner på burger king i byn. Redan då får jag känna på utelivet i Stavanger. Det är ju torsdag, studenternas festdag. Det är en väldigt livlig liten by detta här. Jag kommer mig snabbt till rätta i lägenheten och stormtrivs här. Jag går ut med min mamma och pappa och får mina första vänner. Jag får även mitt första jobb efter några dagar. I en smyckebutik ska jag jobba. Men tröttnade snabbt då jag inte fick så mycket timmar som jag ville.
November. Jag börjar söka nytt jobb och får snabbt många intervjuer. Jag tackar tillslut ja till mitt nuvarande jobb. Jag kunde inte tagit ett bättre beslut. Jag trivs som fisken i vattnet. Chefen är den bästa chef man kan tänka sig och jag blir väl omhändertagen. I november träffar jag också min mr. secret. Han bodde väldigt långt upp i landet så jag tog varje lediga dag till att åka upp till honom. Jag betalade inte ett öre då jag inte hade pengar och han hade väldigt gott om det.
December. Jag har fortfarande min mr. secret. Men jag börjar undra om det verkligen är rätt. Jag kände mig liksom kär i kärleken som man brukar säga. Jag var inte helt kär i honom. Och i december var det sista gången jag såg honom. Jag åkte hem till mina underbara älskade. Jag skulle fira jul och nyår. Julen spenderades nere med släkten i Blekinge. Nyår firades i Falun med de bästa.
Januari. Det mesta rullade på. Jag festar, jobbar och sover. Ingenting mer, ingenting mindre. Just det, vi hade ju julbordet med personalen. Men, det är ingenting vi ska gå in på. För mycket alkohol. Så jag minns inte så mycket heller.
Februari. Denna månad åker jag hem igen. Skidsemester i Funäsdalen. Hur bra som helst hade jag det. Mycket skidor och lite fest. Det är nog så jag kan förklara det på bästa sätt. Och i Stavanger har jag även fått syn på en affisch, Lars Winnerbäck kommer till Hall Toll. Jag beställer biljetter och bjuder över brorsan till Stavanger. Hade det grymt kul och alkoholen flödade. Jag var glad, jag fick se min älskade gud på Hall Toll i Stavanger.
Mars. Denna månad är det faktiskt ingenting speciellt som händer. Inte vad jag kan komma ihåg. Så vi låter mars vara en oskriven månad.
Där kära vänner, där har ni första delen av mitt liv i Stavanger. Mitt lyxliv med mycket pengar, alkohol och höga skor.
XoXo.
Alexander Schulman är en förebild, om man vill lära sig skriva.
Har du någonsin läst något som någon annan har skrivit och tänkt, "det där, det önskar jag att jag har skrivit". Du verkligen önskar att det var du, för det är så jävla (ursäkta språket) bra skrivet. Så välformulerat. Du ser dig in i författarens situation och det känns nästan som att du var där. Jag har haft några sådana upplevelser. Eller, jag har en speciell. En specifik författare, krönikör. You name it. Jag vet faktiskt inte vad han egentligen är känd för. Men hans sätt att skriva. Jag önskar att jag kunde skriva texter som Alexander Schulman gör. Han är just nu min absoluta förebild. En dag, då ska jag bli så bra som honom. En dag ska jag lära mig skriva på ett så speciellt sätt, så att mina läsare ser sig in i min situation. Det är mitt mål.
hur var coldplay?
hey, jag lever också. det trodde ni inte va? mycket jobb nu förtiden och det medför lite mindre bloggning. ni får leva med det, ni få som läser min blogg. hur mår ni föresten?
hursomhelst. veckan har varit fullspäckad med jobb och den enda lediga dagen ägnade jag åt sjukgymnasten och städning. sounds fun, huh? men fint blev det, och ont har jag. i axlarna och hela ryggen. men det får man stå ut med om man vill få bort huvudvärken.
just nu sitter jag i mitt rum. borde egentligen sova, så trött som jag är. men jag är för lat. jag orkar inte sova. eller jag vill inte sova, inte än. sitter och lyssnar på coldplay. gamla minnen snurrar runt i huvudet. men det tar vi inte i bloggen. det blir bara deprimerande. föresten, ni som var på coldplay. var konserten bra? jag hoppas ni njöt. det kommer jag göra. i london med 75000 andra. mohaha. ja, jag har rätt till att skryta. jag är jävligt stolt över det. men, har man pengar så att det räcker och blir över så har man. åk till norge och jobba så får ni det också. eller, gör det inte.
men smaka bara på orden. coldplay. wembley stadium. london. 75000 i publiken. mums, det smakar gott eller hur?
nej, jag tänkte mest bara komma in och säga att jag lever.
puss!
(bilden är från coldplay -08 i globen. dålig bild men den får duga).
ursäkta svamlet
godmorgon. eller vad man ska säga. jag menar, för mig är aldrig morgnar goda.
har egentligen inte så mycket att skriva denna tiden på morgonen. jag har liksom ingenting planerat som jag kan berätta om och tankarna sitter ganska långt in, så de kommer inte komma ut förrän i kväll. jag förstår egentligen inte varför jag skulle in hit och skriver överhuvudtaget. men, jag har redan börjat skriva så då kan man ju lika gärna fortsätta med risken för att det kommer bli en massa svammel och stavfel.
hursomhelst så smattrar just nu regnet på ganska rejält på mitt fönster. eller, det gjorde. det har slutat nu. jag har egentligen bara lust till att lägga mig ner igen i min uppvärmda sköna säng. och det är nog det jag ska göra nu efter mamma och pappa har åkt till flygplatsen.
nej ni, det blir ingenting vettigt skrivet.
hörs senare.
puss!
jag har blivit en funderare, nästan på riktigt.
jag var lite arg i morse. men så går det när man blir väckt flera gånger per natt av arga sms. men, eftersom jag är så svår att vara arg på så är allting lugnt igen och jag är glad. trött men glad. det mesta går bra och jag kommer inte vara bakis i morgon! just nu ligger jag som vanlig ordning i sängen. inte på soffan idag inte. regnet smattrar på utanför precis som det gjort hela dagen. var helt genomblöt när jag kom innanför dörrarna här hemma efter jobbet. jag funderar, helt sant så funderar jag. jag har aldrig varit av en funderare, men på senare tid så har det kommit mer och mer. jag funderar på allt mellan himmel och jord. jag funderar på vart jag kommer stå om ett halvår. jag har planerat denna usaresa så länge nu men det drar ut så mycket på tiden. jag menar, det har varit hur mycket krångel som helst med allt. jag vill verkligen dit, men när allt krånglar så tappar man liksom sugen. men förhoppningsvis ordnar allt sig nu när jag åker hem nästa gång.
jag tänker även tillbaka på tider. tider i rättvik. tiderna med hemmafester, promenader, filmkvällar och allt med de bästa. i miss it. det finns få som står mig varmt om hjärtat, tre av dem bor i rättvik. resten av bitterfittorna där kan ju bara dra någonstans. de finns inte där för mig när jag mår dåligt, varför ska jag finnas där för dem nu när de behöver prata ut? varför är det jämt jag som ska stå där och ta på mig allt? och bara få på mig en massa extra känslor att gå och dra på. nej ni, nästa gång ni behöver mig så finns jag inte där. inte en chans!
nej, mer känslor kan jag inte skriva ut. då blir jag klassad som emo. eller så sprids det bara massor med rykten. ska se ice age istället. puss på det!
by the way, i miss you!
du vet vem du är, sötnos.
bitterfittor
jag är arg idag. arg på att jag blir väckt flera gånger per natt även om jag sagt till personen som väcker mig att jag ska upp såhär tidigt och måste sova. arg på att personen är arg på ett par foton på facebook som han bara kan tagga av och de är putsväck. arg på att regnet smattrar på fönsterrutan och att jag och en halvtimme måste ut och gå i det. arg på allt, arg på inget. om ni ska vara bitterfittor allihopa så kan ni bara strunta i att prata med mig. that's it! jag orkar inte med er.
vi är för ego för att glädjas för andra.
en grej jag har svårt att förstå, varför har vi människor så svårt att bry sig om och glädjas för andra? jag tänker inte låta som en blondinbella nu som predikar. men jag förstår det bara inte.
jag bryr mig om andra. varje dag, varje minut. kanske lite för mycket för mitt eget bästa. och jag blir glad om det går bra för min familj, mina vänner eller pojkvän. jag unnar dem all deras lycka. om det är någon jag skulle glädjas med speciellt är det den gamla farbrorn, han är runt 60 år och kommer in på min affär då och då. han köper jämt med sig några flaxlotter och skrapar. han slutar aldrig tro, slutar aldrig att hoppas på att en dag, då skrapar han fram den där miljonen som befinner sig på någon lott. den dag han gör det, då kommer jag glädjas med honom.
men när ska folk bry sig om mig? glädjas för min framgång och alla de framsteg jag gör. för att jag ska få den simpla frågan "hur mår du?", så är det jag som måste fråga först. ibland undrar jag vad jag har för vänner. som inte ens kan ställa den enkla frågan. och inte ens säga grattis när jag väl får ett bra liv. är det så svårt att bry sig om någon annan än sig själv? eller är vi bara för ego för det?
i en soffa jag annars aldrig ligger i
jag ska försöka att vara lite back on track. jag ska verkligen försöka. men vi får se hur det går, hur länge jag orkar. jag menar, lusten är lite försvunnen och inspirationen på botten av ån. förstår ni?
hursomhelst. jag ligger i soffan, där jag aldrig annars ligger. min mamma, pappa och brorsa är på kim larsen konsert. det känns lite ensamt. jag borde njuta av en stunds ensamhet. bara vara mig själv. få reda ut tankar. men jag har tråkigt, ruskigt tråkigt. jag tänkte tidigare idag att jag skulle vara lite duktigt och städa. vara lite sund och äta frukt. ta hand om min hy. you name it. men vet ni vad jag gör? jag ligger med datorn i knät. har tvn på ett random program på mtv. har en cola och en popcornskål på bordet. ohyes, så långt har jag kommit med allt jag skulle göra. puss på det. kanske var det de här jag behövde. ensamhet på en soffa jag aldrig annars ligger i. datorn i knät och lars winnerbäck som sällskap. kanske, kanske inte.
jag funderar på att vara ännu med onyttig och kila ner till affären och köpa choklad. men beror helt på om jag orkar. jag skulle behöva någon som gör allting åt mig. så jag skulle kunna ligga här på min soffa som jag aldrig annars ligger i. en slav. min egna lilla träl. usch vad jag skulle bli tjock. nej tacka vet ja att göra allting själv. puss på det.
nej, jag ska kika på något random program på tvn igen och smälla i mig ett glas cola innan jag går ner och köper en chokladbit.
puss så länge!
Lars Mattias Winnerbäck - Tidvis <3
tid har förlöpt
dagar har gått
månen har vandrat sin väg
genom vitt och svart och grått
jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknar att ringa ibland
och berätta om hur det går
det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagts sig
ibland har jag vaknat på morgonen
och gjort det jag ska
men jag har saknat din hand
har saknat din röst
ensamma dagar har jag saknat ditt huvud
mot mitt bröst
somliga dagar
tar jag in vad jag hör
det går kvällar ibland när jag inte
ens undrar vad du gör
det är ibland som förut
ibland har jag känt att jag duger
jag har hämtat och samlat ihop
nog med kraft att gå ut
jag ser dig fortsätta nu
med varsamma kliv
jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv
jag har saknat en vän
jag har varit på krogar och barer
det har hänt att jag ljugit och sagt
att jag måste gå hem
jag har saknat din röst
nu har du en ny
ännu okända nätter ruvar
i väntan på att gry
(jag ska bli bättre på uppdatering, snart.)
Och gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.
Okej, denna vecka har varit lite fullspäckad så har inte hunnit uppdatera. Och jag vet inte om jag kommer blogga så mycket nu framöver heller. Jag mår dåligt. Jag är ledsen. Jag trodde aldrig att Jonnys flytt skulle ta så hårt på mig, på mina känslor. Jag önskar just nu bara att jag kunde stänga in mina känslor i en ask, lägga dem längst in i garderoben för att slippa känna dem igen.
Allt jag vill just nu är att J skulle ringa, säga att han är utanför och att jag ska komma ner och öppna. Så som det alltid har varit. Jag skulle till och med vilja att han tog för mycket chips i handen så att du smular ner min säng. :) För det är någonting jag verkligen stört mig på. Men jag skulle inte störa mig på det nu. Inte ett dugg.
Nej, denna dagen har varit den värsta på länge. Och än är den inte helt över.
Men Jonny, jag är glad för din skull. För jag vet att du ville det här.
Och jag hoppas du vill att jag ska komma i september.
Jag saknar dig, sötnos. Mitt mys.
