skrollaaan

Jag sitter just nu och tänker tillbaka på massor av minnen. Jag tänker på alla de gånger jag, Amme och Ronja låg ute på gräsmattan mitt i natten och kollade på stjärnorna. Vi ville bli austronauter. Vi ville resa till månen. Jag tänker tillbaka när vi för första gången testade på att dricka alkhol. Jag tänker tillbaka på alla de gånger vi såg Sunes Sommar. Vi kunde alla repliker utantill för att vi såg den så många gånger. Jag tänker tillbaka oss tre. När vi var ute och tog våra nattliga promenader. Och alla turer ner på campingen i den åldern då vi började intressera oss för killar. Tänker tillbaka på våran nyfikenhet. När vi hade ett nyårslöfte att vi skulle innan årets slut hångla med någon för första gången. Ronja var den första att klara av det. Jag var helt säker på att det skulle vara Amme. Vi har så många minnen tillsammans, vi tre.

Men sedan kom en fjärde in. Min soulmate. Sara Nyström. Älskade vän.

Jag tänker tillbaka på första gången jag träffade Sara. Det var marknad i Rättvik. Vårmarknad -06 kan tänkas. Vi var berusade. Jag kommer ihåg att det klickade direkt. Hon blev en av mina bästa vänner. Jag tänker tillbaka på första gången jag träffade henne i skolan, nykter. Jag var så blyg. Jag tror att hon också var blyg. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Men det blev en kram. En blyg kram och mycket skratt. Jag tänker tillbaka på allt bus vi gjorde på Rättviksskolan. Sådant som jag inte ska ta upp här. Jag tänker tillbaka på alla dagar jag spenderat hos henne. Både i Falun och i Rättvik. Jag så gott som bodde hos henne. Jag tänker också tillbaka på alla nätter, alkoholpåverkade som nyktra, vi hade jämt så kul. Hon och jag. Sara Nyström och Emma Dilén. Vi var oskiljaktiga. Ingenting kunde komma emellan oss.

Jag tänker tillbaka på oss fyra. Det var vi fyra mot resten. I vått och torrt. Vad hände med oss? Helt plötsligt är ingenting som förr. Vi bor på olika ställen och vi är dåliga på att höra av oss till varandra. Men jag ser bilder på er och ni verkar lyckliga. Jag är lycklig, så länge ni är lyckliga. Ni är mitt allt och kommer alltid att vara det, trots att vi inte har den bästa kontakten längre.

Jag ligger utslagen på sängen. Har jag morgonrocken på mig så svettas jag. Har jag den av mig så fryser jag. Just nu finns det inget lagom. Jag mår illa. Det känns som att jag kommer kräkas vilken sekund som helst. På ett sätt känns det som en bakfylla. Men det kan det inte vara. Jag drack inte öl igår. Och man kan väl inte vara bakfull tre dagar? Kanske det är näringsbrist? Eller så är det en början till kräksjukan. Jag som hatar att kräkas.

Det är nedsläckt i mitt rum. Det är bara stearinljusen som lyser upp rummet. Och skärmen från datorn. Jag kollar ut genom mitt fönster. Varje natt när månen står som högst så lyser den utanför mitt fönster. Jag gillar att kolla på himmelen. Den får mig lugn. Speciellt när det är lite molningt och man kan göra figurer av molnen. Vissa stunder går det bra, andra gånger får man absolut inte till figurer.

Medan jag ligger här i sängen och kollar på molnen så märker jag helt plötsligt hur varmt det har blivit här inne. Jag svettas. Och jag kommer på att jag faktiskt mår illa. Men jag ler för mig själv. Himmelen hjälpte mig ännu en gång, jag glömde bort hur jag mådde.

Har ni också något sådant? Något hjälpmedel för hur ni känner eller mår? Om vi säger såhär. Om ni ligger och mår dåligt, precis som jag gör nu. Hur gör ni då för att må lite bättre för stunden?

Den tredje januari 2010. Klockan är 20:37 och det börjar dofta från sockerkakan i ugnen. Mamma ligger under täcket i sin säng och jag sitter i min morgonrock. Jag vantrivs med mitt liv just nu. Jag gör ingenting annat än att jobbar och sover. Och äter de få gångerna jag har matlust. Jag har tappat allt. Någon som har sett mitt allt?

Men det värsta är nog inte att jag har tappat mig själv. Det värsta är att jag inte längre kan skriva. Jag vet inte vad det är med mig. Men någonting har hänt. Vart är min skrivarglöd som jag en gång hade? Förr kunde jag skriva med känsla. Men jag klarar inte av det längre. Jag är tillbaka på ruta noll då jag högst fick ett G i svenska. Men jag antar att det bara är att träna upp sig igen. Träna. Träna. Träna. Det känns så långt borta.

På tal om träna. Den glöden är också borta. Jag kollar tillbaka på den tiden då man tränade ungefär fem gånger i veckan. Då mådde jag bra. Då kunde jag skriva med den där känslan. Som är puts väck. Helt borta.

Hittelön till den som hittar känslan.

Tre veckor. Prick tre veckor har gått sedan jag skrev de senaste raderna här. Det har hunnit bli 2010. Ett år full med förväntan. Och spänning. Detta år kommer jag klippa av mig navelsträngen från min familj och bege mig ut på nya äventyr. Jag ska stå på egna ben för första gången i mitt liv. Jag ska utforska ett helt nytt land. Helt för mig själv. Jag ska bosätta mig i en familj som jag aldrig förr har träffat. För att ta hand om barnen i familjen i ett helt år.

Ett helt år. Det är lång tid. Men det kommer förhoppningsvis bli ett år med mycket skratt och glädje. Ett år med nya kontakter och ett år att utvecklas med. Jag har ett nyårslöfte. När jag kommer tillbaka från detta år. Då ska jag kunna stå på mina egna fötter. Jag ska kunna ta hand om mig själv. Och jag ska veta vad jag vill med mitt liv. Okej då, det blev tre löften. Men, ni fattar grejen.

Det är lite jobbigt det där. Jag har i många år haft så mycket planer med mitt liv. Jag visste om när jag var 15 år ung vad jag skulle bli. Men allting har förändrats. Bara på det senaste året har mitt liv förändrats. Väldigt mycket. För ungefär ett år och två månader sedan satt jag hemma i Rättvik. Jag visste vad jag ville med mitt liv. Jag hade precis fyllt 19 och hade ett helt liv planerat framför mig. Nu är jag 20 år och två månader. Jag har inte en aning om vad jag vill med mitt liv. Allting har förändrats.

Och för ungefär ett år och två månader sedan så flyttade jag till Norge. Det är här allting har förändrats. Jag vet inte om jag har vuxit ifrån de där tonårsdrömmarna eller om verkligheten har kommit ifatt mig. Att jag börjat inse att det inte finns någon framtid i det yrke jag helst vill arbeta med. Det finns för få jobb. Tänk vad en flytt kan förändra en.

En sak är då säkert. Det kommer vara svårt att säga hej då till alla här i Norge.
Det finns vissa här som kommit mig så fruktansvärt nära. Som jag delat medgång och motgång med. Det har liksom bara klickat mellan oss. Jag älskar denna plats. Älskar människorna jag har omkring mig. BIG LOVE.

Men tiden går. Jag måste ut och resa nu innan det är försent. Jag är 20 år. Om 10 år har jag lovat mig själv att vara färdigutbildad. Ha det jobb jag älskar. Och förhoppningsvis en familj. Så mycket framtidsplaner. Och ändå vet jag inte vad jag vill med allt.

Nej ni. Blir mest bara svammel och osammanhängande.
Så här sätter jag punkt.
.