skrollaaan

Jag sitter just nu och tänker tillbaka på massor av minnen. Jag tänker på alla de gånger jag, Amme och Ronja låg ute på gräsmattan mitt i natten och kollade på stjärnorna. Vi ville bli austronauter. Vi ville resa till månen. Jag tänker tillbaka när vi för första gången testade på att dricka alkhol. Jag tänker tillbaka på alla de gånger vi såg Sunes Sommar. Vi kunde alla repliker utantill för att vi såg den så många gånger. Jag tänker tillbaka oss tre. När vi var ute och tog våra nattliga promenader. Och alla turer ner på campingen i den åldern då vi började intressera oss för killar. Tänker tillbaka på våran nyfikenhet. När vi hade ett nyårslöfte att vi skulle innan årets slut hångla med någon för första gången. Ronja var den första att klara av det. Jag var helt säker på att det skulle vara Amme. Vi har så många minnen tillsammans, vi tre.

Men sedan kom en fjärde in. Min soulmate. Sara Nyström. Älskade vän.

Jag tänker tillbaka på första gången jag träffade Sara. Det var marknad i Rättvik. Vårmarknad -06 kan tänkas. Vi var berusade. Jag kommer ihåg att det klickade direkt. Hon blev en av mina bästa vänner. Jag tänker tillbaka på första gången jag träffade henne i skolan, nykter. Jag var så blyg. Jag tror att hon också var blyg. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Men det blev en kram. En blyg kram och mycket skratt. Jag tänker tillbaka på allt bus vi gjorde på Rättviksskolan. Sådant som jag inte ska ta upp här. Jag tänker tillbaka på alla dagar jag spenderat hos henne. Både i Falun och i Rättvik. Jag så gott som bodde hos henne. Jag tänker också tillbaka på alla nätter, alkoholpåverkade som nyktra, vi hade jämt så kul. Hon och jag. Sara Nyström och Emma Dilén. Vi var oskiljaktiga. Ingenting kunde komma emellan oss.

Jag tänker tillbaka på oss fyra. Det var vi fyra mot resten. I vått och torrt. Vad hände med oss? Helt plötsligt är ingenting som förr. Vi bor på olika ställen och vi är dåliga på att höra av oss till varandra. Men jag ser bilder på er och ni verkar lyckliga. Jag är lycklig, så länge ni är lyckliga. Ni är mitt allt och kommer alltid att vara det, trots att vi inte har den bästa kontakten längre.

Jag ligger utslagen på sängen. Har jag morgonrocken på mig så svettas jag. Har jag den av mig så fryser jag. Just nu finns det inget lagom. Jag mår illa. Det känns som att jag kommer kräkas vilken sekund som helst. På ett sätt känns det som en bakfylla. Men det kan det inte vara. Jag drack inte öl igår. Och man kan väl inte vara bakfull tre dagar? Kanske det är näringsbrist? Eller så är det en början till kräksjukan. Jag som hatar att kräkas.

Det är nedsläckt i mitt rum. Det är bara stearinljusen som lyser upp rummet. Och skärmen från datorn. Jag kollar ut genom mitt fönster. Varje natt när månen står som högst så lyser den utanför mitt fönster. Jag gillar att kolla på himmelen. Den får mig lugn. Speciellt när det är lite molningt och man kan göra figurer av molnen. Vissa stunder går det bra, andra gånger får man absolut inte till figurer.

Medan jag ligger här i sängen och kollar på molnen så märker jag helt plötsligt hur varmt det har blivit här inne. Jag svettas. Och jag kommer på att jag faktiskt mår illa. Men jag ler för mig själv. Himmelen hjälpte mig ännu en gång, jag glömde bort hur jag mådde.

Har ni också något sådant? Något hjälpmedel för hur ni känner eller mår? Om vi säger såhär. Om ni ligger och mår dåligt, precis som jag gör nu. Hur gör ni då för att må lite bättre för stunden?

Den tredje januari 2010. Klockan är 20:37 och det börjar dofta från sockerkakan i ugnen. Mamma ligger under täcket i sin säng och jag sitter i min morgonrock. Jag vantrivs med mitt liv just nu. Jag gör ingenting annat än att jobbar och sover. Och äter de få gångerna jag har matlust. Jag har tappat allt. Någon som har sett mitt allt?

Men det värsta är nog inte att jag har tappat mig själv. Det värsta är att jag inte längre kan skriva. Jag vet inte vad det är med mig. Men någonting har hänt. Vart är min skrivarglöd som jag en gång hade? Förr kunde jag skriva med känsla. Men jag klarar inte av det längre. Jag är tillbaka på ruta noll då jag högst fick ett G i svenska. Men jag antar att det bara är att träna upp sig igen. Träna. Träna. Träna. Det känns så långt borta.

På tal om träna. Den glöden är också borta. Jag kollar tillbaka på den tiden då man tränade ungefär fem gånger i veckan. Då mådde jag bra. Då kunde jag skriva med den där känslan. Som är puts väck. Helt borta.

Hittelön till den som hittar känslan.

Tre veckor. Prick tre veckor har gått sedan jag skrev de senaste raderna här. Det har hunnit bli 2010. Ett år full med förväntan. Och spänning. Detta år kommer jag klippa av mig navelsträngen från min familj och bege mig ut på nya äventyr. Jag ska stå på egna ben för första gången i mitt liv. Jag ska utforska ett helt nytt land. Helt för mig själv. Jag ska bosätta mig i en familj som jag aldrig förr har träffat. För att ta hand om barnen i familjen i ett helt år.

Ett helt år. Det är lång tid. Men det kommer förhoppningsvis bli ett år med mycket skratt och glädje. Ett år med nya kontakter och ett år att utvecklas med. Jag har ett nyårslöfte. När jag kommer tillbaka från detta år. Då ska jag kunna stå på mina egna fötter. Jag ska kunna ta hand om mig själv. Och jag ska veta vad jag vill med mitt liv. Okej då, det blev tre löften. Men, ni fattar grejen.

Det är lite jobbigt det där. Jag har i många år haft så mycket planer med mitt liv. Jag visste om när jag var 15 år ung vad jag skulle bli. Men allting har förändrats. Bara på det senaste året har mitt liv förändrats. Väldigt mycket. För ungefär ett år och två månader sedan satt jag hemma i Rättvik. Jag visste vad jag ville med mitt liv. Jag hade precis fyllt 19 och hade ett helt liv planerat framför mig. Nu är jag 20 år och två månader. Jag har inte en aning om vad jag vill med mitt liv. Allting har förändrats.

Och för ungefär ett år och två månader sedan så flyttade jag till Norge. Det är här allting har förändrats. Jag vet inte om jag har vuxit ifrån de där tonårsdrömmarna eller om verkligheten har kommit ifatt mig. Att jag börjat inse att det inte finns någon framtid i det yrke jag helst vill arbeta med. Det finns för få jobb. Tänk vad en flytt kan förändra en.

En sak är då säkert. Det kommer vara svårt att säga hej då till alla här i Norge.
Det finns vissa här som kommit mig så fruktansvärt nära. Som jag delat medgång och motgång med. Det har liksom bara klickat mellan oss. Jag älskar denna plats. Älskar människorna jag har omkring mig. BIG LOVE.

Men tiden går. Jag måste ut och resa nu innan det är försent. Jag är 20 år. Om 10 år har jag lovat mig själv att vara färdigutbildad. Ha det jobb jag älskar. Och förhoppningsvis en familj. Så mycket framtidsplaner. Och ändå vet jag inte vad jag vill med allt.

Nej ni. Blir mest bara svammel och osammanhängande.
Så här sätter jag punkt.
.

Idag var jag till polisstationen. När jag stod där i kön och väntade så kollade jag mig lite omkring. Det fick mig att minnas. Minnas sådant som jag egentligen förträngt, men som finns där inne i mig ändå. Djupt inne i mig kan jag inte glömma. Man kan inte glömma en sådan sak, det finns alltid i en.

Jag kommer så väl ihåg när jag satt där, med två manliga poliser. Helt ensam. Min mamma och pappa väntade utanför så att jag kunde prata ostört. Jag minns att jag kollade mycket in i akvariet, jag kollade på två guldfiskar som simmade runt där inne utan att veta vad jag gjorde där. Men vad gör det, de har ett minne på 15 sekunder. Ibland önskar jag att jag hade ett sådant minne.

Jag minns också att jag inte vågade inte kolla dessa två polismän in i ögonen. Jag skämdes. Skämdes för någonting som jag inte borde skämmas för. Men jag gjorde det. Det var ju mitt fel, trodde jag.

- Vad hade du för kläder på dig?
Vad spelar det för roll? Man ska inte bli utsatt för det.
- Jag hade det som jag har på mig nu. Dessa jeans och en tröja. Ingenting utmanande som ni ser.
- Låg ni i samma säng.
- Ja, men jag gjorde också klart för honom att jag inte tänkte ha sex med honom.

Men jag blev utsatt. Eller egentligen inte. Jag somnade i en okänd säng med en okänd kille som var en nära vän till min vän. Min vän sov även där, i rummet bredvid, så jag kände mig säker. Jag vaknade efter ungefär en timmes sömn av att han höll på att dra av mig byxorna. "Men jag var ju med på det". Ja, man kan ju göra så mycket motstånd när man sover.

Han blev inte dömd. Enligt dagens rättssamhälle så måste man ligga där, man måste förnedra sig själv och bli våldtagen för att den anklagade ska bli dömd. Det är inte rätt. Jag hade lagt upp ett vittne som bevis. Men det hjälpte inte, jag blev aldrig våldtagen. Jag hade inga konkreta bevis för att allt detta hade inträffat.

Men jag är stolt över mig själv. Jag gick igenom allt detta. Jag vågade anmäla. Trots att vänner inte trodde på mig. Trots att ingen frågade mig hur jag mådde. Jag gick igenom en rättegång emot en kille som smutskastat mig. Som förnedrat mig. En kille som jag önskar det allra ondaste en människa genomgå. Jag anmälde.

Jag har gått vidare. Eller inte riktigt än. Men jag ska gå vidare. Som en bekant till mig skrev en gång. Jag ska bli bra. Inte idag. Men i morgon. Så känner jag just nu. Jag ska gå vidare. Inte idag. Men i morgon. Jag ska låta min tatuering blir mitt mål. När jag tatuerat mig. Då ska jag gå vidare. Då har jag en grej jag kan kolla på varje gång jag är nere. Då ska jag tänka. Detta är en symbol på hur jag utvecklats. En symbol på hur stark jag egentligen är.

Det är också en symbol på min släkt. På att jag kan gå vidare när det händer något. För jag vet att oavsett vad. Så finns min släkt där och stöttar mig oavsett vad. Eller. Mina mor- och farföräldrar. Oavsett om de gått vidare till en bättre värld. Så vet jag att de finns där för mig. De kollar på mig och vill inte att jag ska må dåligt.

Exakt den symboliken är min tatuering. Banden är för släkten. Färgen är för hur jag utvecklats.
Så jag ska gå vidare. Inte idag. Men i morgon.

Jag förstår inte. Vad händer med mig? Jag är inte mig själv längre. Jag har alltid varit den där starka Emma som klarar av allt. Behöver aldrig prata med någon. Gråter sällan. Hon den där som jämt klarar av att hålla allt för sig själv trots att hon jämt lyssnar på alla andra. Hon som jämt klarat av att sortera tankarna i olika fack för att hålla i ordning på allt och inte må dåligt över något. Hon med lite dåligt morgonhumör men är sällan annars sur.

Vad hände med den starka Emma?
Varför har jag blivit den svaga?

Kanske har det blivit för mycket med allt. Kanske alla behöver prata ut någon gång. Kanske man inte klarar av att gå med så mycket på hjärtat. Kanske, kanske inte. Jag vet en sak säkert. Jag vet varken ut eller in.

Min blogg har blivit lite deprimerande på sistone. Men vet ni vad? Jag skriver bara ner mina känslor. Jag delar med mig av mitt liv. Vad som händer. Och just nu är jag väldigt nere. Jag behöver skriva av mig. Och det gör jag här. Jag mår bättre för stunden utav det.

Det är mycket som tynger ner mig just nu. Allt med henne. Med J. Och med allt. Med mig. Det är så mycket jag vill förändra men jag vet inte hur. Allt gör för ont just nu. Alla tankar gör mig bara yr. Ni vet när man kommer hem. När man varit ute lite för länge. Fått i sig lite för mycket alkohol. Man lägger sig i sängen och blundar. Men man kan inte sova på grund av att allt snurrar. Så känns det för mig just nu. Skillnaden är väl den att allt snurrar även när jag har ögonen öppna.

Det värsta av allt. Det är när jag ska försöka reda ut mina tankar. Då gör det bara ondare än innan. Det känns som en kniv som sticker in i mitt hjärta. Vrider om tre varv och sedan vrider tillbaka igen. Verkligheten gör ont just nu och jag känner mig svag. Fruktansvärt svag. Det behövs bara ett ord för att jag ska bryta ut i gråt. Om ens det. Det krävs inte mycket.

En sak jag måste ta itu med. Och det är snart. Det är att rensa bland vänner. De jag inte behöver. De mest falska. De ska bort från min telefon. Min msn. Min facebook. Allt. De ska inte få finnas i mitt liv. De tar bara upp plats. De tynger bara ner mig med deras problem. Men när jag ska prata av mig. Då vänder de ryggen till och går därifrån. Jag behöver inte dem.

Romeo save me.
I've been feeling so alone.

Det som gör mest ont. Det är att inte veta.

Fjärde gången jag suddat ut allt och börjat om på ny kula. Jag tror inte jag ska skriva någonting idag. Jag klarar helt enkelt inte av det. Jag känner mig halvt värdelös. Eller kanske helt värdelös? Jag vet inte. Helt eller halvt. Finns det någonting mittemellan? Vad säger man om det? 75% värdelös kanske.

Jag ska avsluta detta inlägg som jag kämpat med i en halvtimme nu. Jag har i alla fall fått ner några rader med värdelösa ord. Jag som vill skriva av mig. Men jag tror jag har för mycket tankar i huvudet som distraherar. Jag måste ta itu med saker nu. Rensa bland tankarna och börja reda ut saker med mig själv.

Ibland önskar jag att saker vore annorlunda.

Jag gillar inte det här med singelliv. Inte ett dugg faktiskt. Att inte ha den där stunden att se fram emot på kvällen när man kommer hem. Den där stunden man kommer hem och får prata med sin pojkvän. Få höra att man är saknad.

Igår när jag kom hem satte jag mig direkt vid datorn. Kollade msn och hoppades på att ha ett gulligt godnattmeddelande. Men nej. Jag är singel nu. Då får man inga godnattmeddelanden. Speciellt inte gulliga. Ibland undrar jag om jag kunde göra någonting annorlunda. Åka till honom istället för till London. Eller skriva fler gulliga saker. Skulle det göra någon skillnad?

På ett sätt hoppas jag att du ska skriva till mig. Säga att, "Emma, jag gjorde ett misstag.". Någonting i den stilen. Jag vill vara ditt Skrolltroll. Men på ett annat sätt så vet jag ju nu att du är osäker. Osäker på hur du vill med oss.

Jag saknar dig. Väldigt mycket.

(Jag är väldigt bakis idag, så klaga inte på stavning!).
(Och nej, jag ser inte fram emot jobb idag).

Nu sitter man här igen. Ännu en lång, lång natt framför mig. Har alldeles för mycket att tänka på. Alldeles för mycket. Jag visste att denna dag skulle komma. Jag har känt det på mig. Ändå känner jag mig uppriven. Sårad. Helt ifrån mig. Fem månader och en dag. Så länge har jag gått och känt mig nykär. Lika snabbt som jag blev kär, lika fort tog det slut.

På ett sätt känns det värdelöst att vi blev tillsammans. Jag menar, vi visste att vi skulle få leva på distans. Vi visste det enda från början. Men du ska veta, jag ångrar ingenting. Så mycket som jag tyckte om dig. Då kan man inte ångra någonting.

Det jag kommer sakna mest. Det är att få höra att jag är saknad. Att jag är omtyckt. Kan jag skriva såhär efteråt att jag saknar dig? Hur gör man när man är nybliven singel? Jag vet inte, eftersom jag faktiskt aldrig har varit det.

Det mest patetiska är att jag lyssnar på låtar som vi tyckte om båda två. Om du lämnade mig nu. Love Story. Ja, du vet ju själv. Om du nu läser det här.

Du ska veta. Jag kommer sakna dig varje dag. Jag kommer ha svårt att glömma dig. Man kan inte glömma någon man en gång tyckt om. Jag antar att jag kommer komma bort mig. Börjar skriva ett sms till dig om hur mycket jag saknar dig. Men sedan komma på mig själv och sudda ut det jag just skrivit. Ungefär som jag gör just nu.

Det är nu i dessa tillfällen man vet vilka man har som vänner. Och en STOR puss till er!
Ni är guldvärda.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
Som jag varit med förut någonstans
Jag antar det finns någon du skulle ringa
om jag inte fanns.

Hallo. Första gången jag börjar ett inlägg med ett hej. På länge i alla fall.

I'm here. Precis som jag lovade er igår. Men har faktiskt inte allt för mycket att skriva om. Sitter i mammas säng. I vardagsrummet. Har precis ätit kycklingkorv. Det ni, jag som aldrig tyckt om korv. Men kycklingkorv går bra. Ska snart sticka iväg till jobbet. Och gud vad jag inte har lust med det idag. Har sovit dåligt i natt och vaknat ett antal gånger. Men det är ju som vanligt. Jag menar, säg en natt jag sover helt bra. Jo, jag vet någon natt. När jag får sova med min sötnos. Men, han pluggar ju som sagt i Trondheim. Det är en bit. Vill att han ska komma tillbaka hit.

Föresten. Nu är det inte länge kvar tills jag fyller år. Kommer ha mycket att göra nu innan min fest.

• Tatuering den 22/10
• Fylla år 26/10!
• Klippa och färga håret den 30/10
• Födelsedagsfest den 30/10!

Så, jag har lite att göra. Men kul ska det bli framöver. Sedan hoppas jag på att åka till Trondheim i början på November. Förhoppningsvis kan J ta ledig en dag eller två från pluggandet. Förhoppninsvis.

Nej ni. Dags att sticka till jobbet. Tiden rinner ju iväg. Hörs ikväll!
XoXo.

Dålig uppdatering, jag vet. Ursäkta för det. Jag ska skärpa mig. Försöka i alla fall.

Har inte varit sådär glad på sista tiden. Börjar bli bättre nu så det är ju helt okej. Har varit halvt döende på grund av alkohol. Eller, där överdrev jag. Men jag mådde dåligt i söndags. Inte bra. Jag har jobbat som en tok. Sovit. Ätit. Varit sjuk. You name it.

Det kommer inte bli så mycket mer skrivande i detta inlägg tyvärr.
Men jag lovar er. I morgon ska jag skriva mer. Lite mer i alla fall.
Puss på det.

Jag bjuder på den så länge.

Innan utgång i fredags om jag inte minns fel?

- Vet du vad, på senare tid har jag tänkt mycket på oss. På att vi aldrig ses och om det kommer att funka. Ikväll låg jag och tänkte igen, tänkte tillbaka på när du låg här bredvid mig. Och vet du vad jag känner? Jag vill aldrig att du ska lämna mig. Det ska vara du och jag länge. <3 jag saknar dig.

- Hoppas jag med sötaste. Saknar dig :( har du haft en bra dag?

Vad hände med det, sötnos?
Jag vill inte att allt ska ta slut såhär.
Jag tycker om dig alldeles för mycket för det.

Vet ni vad? Jag hatar min grannes sega internet. Ja, jag sitter på grannens för om jag sitter på mitt så måste jag ha en kabel till datorn. Och det är bara jobbigt. Det tar helt seriöst år och dagar för mig att ladda upp bilder på facebook. Nej ni, jag ska köpa trådlöst till vårat internet här hemma.

Nej, jag har inte så mycket skrivlust just nu. Sitter fortfarande i sängen med tovigt hår och persiennerna nere. Ska ta att fixa i ordning mig och sticka iväg ner till byn. Här blir det liksom inga barn gjorda. Inte nere på byn heller för den delen.

XoXo

Jag vill ha en microgris, jag ska ha en microgris. Så fort jag flyttar till eget och känner att jag har tid med ett husdjur. Då ska jag skaffa en microgris. Så fruktansvärt söta ju. Och smarta också tydligen. Ett helt perfekt husdjur. Inte mer än 35 cm när de är färdigväxta. Lätta att få rumsrena. Ja, helt perfekta. En dag, då ska jag äga en microgris som jag kan mysa med innan jag somnar om kvällarna, istället för en katt eller en liten hund. Eller, jag ska säkert ha en katt också. Men först en microgris. Jag är helt förälskad i dem.

Nej, nu säger jag godnatt.
Puss!

Hemma, efter en lång dag med arbete. Eller snarare kort. Helt onödig liksom. Panten har krånglat som tusan och på bara tre och en halvtimme så hade jag fått starta om den fem gånger. Jag menar, hur stora är oddsen att den ska krångla på just mina tre och en halvtimme. Tydligen så är dem stora. Ganska pinsamt när det är en kund som står och pantar tre utav gångerna när jag måste starta om den. En svensk kille till och med. "Hej, jag heter Emma och kan inte med pantmaskinen". NEJ NI! Så är det faktiskt inte. För det var inte ett dugg fel på den, den bara pep för att den ville.

Har pratat med mamma idag också. Jag pratar jämt med henne på vägnen hem från jobbet. Jag menar, vi bor inte i det finaste området i Stavanger. Eller, det är ju absolut inte det värsta. Men som sagt, inte det finaste. Vi pratade om samtalet jag fick i morse. Och vi tror att det är morfars vilja allt det här. Vi är säkra på det. Hon ska inte behöva lida mer och morfar kommer ta hand om henne när detta kommer att ske. Vi vet inte när, var och hur det kommer ske. Men det är förmodligen frågan om någon vecka. Mer säger jag inte. Jag vill inte att folk ska få gotta sig för mycket i mitt liv.

Annars då. Har öl hemma stående i kylskåpet. De ropar mitt namn precis som de vill bli uppdruckna. Men ingen vill dricka dem med mig. Så det får bli en annan gång. Jag menar, jag är ju så gott som frisk nu. Kamomillte funkade utmärkt mot feber och förkylningar. Är bara lite rinnig i näsan nu. Men det kan man ju stå ut med.

Nej ni, nu skiter jag i det här.
XoXo

( Jag bjuder på bilden, även om den ser helvete ut. ;) )

Alltså, jag förstår inte. Vad har kära Stavanger gjort för att förtjäna detta väder? Det blåser förjämnan sedan pendlar det mellan solsken, regn, hagel och åska. Helt sjukt väder. Ena sekunden spöregnar det andra är det sol. Och jag överdriver inte. Det går på bara några sekunder. Skumt.

Mår lite bättre nu än i morse. Är fortfarande sjukt ledsen. Men har fått sova en stund och fått i mig lite mat. Så nu är det i alla fall lite bättre. Känns jobbigt att sticka iväg på jobb om en timme för att jobba 3,5 timmar. Skulle hellre vara hemma och tänka igenom saker. Jag orkar verkligen inte med överglada eller grymt griniga kunder. Det finns liksom inget mellanting. Precis som mina svettatacker. När ska febern gå ner? Svettas med täcket på, fryser med täcket av. Nej ni, idag är ingen höjdardag. Kan ingenting jättebra hända mig? Tänk om jag skulle vinna en miljon, då skulle jag åka hem till Sverige direkt för att få prata med henne. Och vara tillsammans med min familj. Visa att jag bryr mig. Hur ska jag kunna visa det härifrån?

Visst, jag pratar med min mamma dagligen. Men hur visar jag att jag bryr mig? Jag vill visa, jag vill finnas där. I Sverige. Men har man snålt med pengar så har man. Eller, egentligen har jag inte det. Men jag är snål nuförtiden. Men om det händer, då sätter jag mig på första bästa flyg hem.

Älskade du!

Det känns som att blocken faller på varandra just nu. Ibland missar de och hamnar bredvid men man vet ändå att det alltid kan komma ett nytt. Tänk om allt bara skulle kunna få vara perfekt. Bara för en liten stund.

Jag vaknade idag av att telefonen ringde. Jag fick ett chockbesked men som ändå var väntat liksom. Och jag tror att det tyngsta blocket har fallit nu. Förutom när samtalet då kommer äga rum. När allt kommer att hända. Då kommer det tyngsta vara på de andra blocken. Men vi får hoppas att det dröjer. Även om jag vill att allt ska ske nu då jag vet att det finns en person som lider av att bara få vänta och vänta och vänta.

Hur ska jag ta mig genom allt utan min familj och mina vänner? Jag förstår inte.
Hemfärd nästa kanske?

Älskade bror och jag i väntan på Coldplay.

Ni vet att jag tycker att det är tråkigt att vara hemma själv här i Norge, eller hur? Speciellt nu när jag är sjuk. Min familj är i Sverige och min pojkvän befinner sig i Trondheim och pluggar. Det finns ingen som helst som kan ta hand om mig. Jag får ligga här i min säng (läs; mammas säng) och ta hand om mig själv. Dricka kamomillte och försöka bli frisk genom att jobba ihjäl mig. Eller, det sista var jag ironisk med. Jag vet att man inte blir frisk av att jobba ihjäl sig. Men vad gör man inte för att få extrapengar efter semestern? Men nu till saken.

Jag har kommit på en sak som är positivt med att vara hemma själv. Man får dricka direkt från mjölkförpackningen eller colaflaskan utan att någon som helst kan protestera. Eller ja, man kan göra vadsomhelst utan att någon protesterar. Finns det något bättre?

Men, just nu tror jag att det negativa överväger det positiva. Faktiskt så tror jag det. Jag mår så dåligt. Jag har feber. Och ändå måste jag städa, laga mat och ta ordning på disken efter mig. Helt själv. Ingen kan rå om mig. Komma med te till mig på sängen. Fråga om det är något jag vill ha när de ska iväg och handla. Puffa upp kudden när jag ligger obekvämt. Eller, där går väl gränsen. Jag är inte så sjuk så att någon behöver puffa upp kudden till mig. Men dåligt, det mår jag.

Denna bild är tagen av mig och får inte under några omständigheter

användas av någon annan utan min tillåtelse!