skrollaaan

jag bryr mig om andra. varje dag, varje minut. kanske lite för mycket för mitt eget bästa. och jag blir glad om det går bra för min familj, mina vänner eller pojkvän. jag unnar dem all deras lycka. om det är någon jag skulle glädjas med speciellt är det den gamla farbrorn, han är runt 60 år och kommer in på min affär då och då. han köper jämt med sig några flaxlotter och skrapar. han slutar aldrig tro, slutar aldrig att hoppas på att en dag, då skrapar han fram den där miljonen som befinner sig på någon lott. den dag han gör det, då kommer jag glädjas med honom. 

men när ska folk bry sig om mig? glädjas för min framgång och alla de framsteg jag gör. för att jag ska få den simpla frågan "hur mår du?", så är det jag som måste fråga först. ibland undrar jag vad jag har för vänner. som inte ens kan ställa den enkla frågan. och inte ens säga grattis när jag väl får ett bra liv. är det så svårt att bry sig om någon annan än sig själv? eller är vi bara för ego för det?