skrollaaan

Jag förstår inte. Vad händer med mig? Jag är inte mig själv längre. Jag har alltid varit den där starka Emma som klarar av allt. Behöver aldrig prata med någon. Gråter sällan. Hon den där som jämt klarar av att hålla allt för sig själv trots att hon jämt lyssnar på alla andra. Hon som jämt klarat av att sortera tankarna i olika fack för att hålla i ordning på allt och inte må dåligt över något. Hon med lite dåligt morgonhumör men är sällan annars sur.

Vad hände med den starka Emma?
Varför har jag blivit den svaga?

Kanske har det blivit för mycket med allt. Kanske alla behöver prata ut någon gång. Kanske man inte klarar av att gå med så mycket på hjärtat. Kanske, kanske inte. Jag vet en sak säkert. Jag vet varken ut eller in.